Oliko hitler sittenkin oikeassa.
Mitä osaa Hitlerin aivoituksista mahdat pohtia?
Wiki:
”Arjalaisen rodun” käsite luotiin jo 1800-luvulla, ja ns.
sosiaalidarvinismi katsoi ihmisten eriarvoisuuden olevan luonnollinen ja oikeutettu asia. Rotuhygieniset ajatukset ilmenivät 1900-luvun alussa useissa valtioissa kuten
Yhdysvalloissa ja
Pohjoismaissa muun muassa pakkosterilisointeina.
Adolf Hitler toi fanaattisen rotupolitiikkansa julki jo kirjassaan
Taisteluni."
"Hitler piti juutalaisten tuhoamista niin tärkeänä tavoitteena, että jopa sodan loppuvaiheen sotilaallisessa ahdingossa natsi-Saksan polttoaine-, kuljetuskapasiteetti-, ampumatarvike-, sotilas- ja teollisuusresursseja kulutettiin kuolemanleireihin sotatoimien sijaan. Sodan loppuun mennessä suurin osa Euroopan juutalaisväestöstä olikin saatu tapettua. Puolanjuutalaisista, joka ennen sotaa oli Euroopan suurin juutalaisvähemmistö, arvioidaan tapetun yli 90 prosenttia eli noin kolme miljoonaa. Tämän lisäksi murhattiin yli 70 prosenttia
Kreikan,
Jugoslavian,
Unkarin,
Liettuan,
Alankomaiden,
Slovakian ja
Latvian juutalaisvähemmistöistä.
Belgia,
Romania,
Luxemburg,
Norja ja
Viro menettivät juutalaisväestöstään noin puolet, Neuvostoliitto yli kolmanneksen sekä jopa
Ranska ja
Italia noin neljäsosan. Useimmissa näistä maista keskeisessä osassa juutalaisvainojen toteutuksessa olivat paikalliset kollaboraattorit, ja monesti jopa miehityksenalaisten hallintojen virkamiehet."
"Holokaustin uhreista suurimman huomion ovat saaneet juutalaiset, jotka olivatkin tuhon suurin kohde. Keskitysleireille joutui ja siellä tuhottiin myös
kommunisteja,
homoseksuaaleja,
romaneja, henkisesti sairaita ja vammaisia,
neuvostoliittolaisia sotavankeja,
puolalaisia,
venäläisiä ja muita
slaaveja, poliittisia aktivisteja,
Jehovan todistajia, joitakin
katolisia ja
protestanttisia pappeja, toisinajattelijoita, mielisairaita, rikollisia ja ihmisiä, jotka luokiteltiin ”valtion vihollisiksi”. Näiden uhrien tuhosta todisteina ovat natsien omat kirjalliset ja kuvalliset arkistot, silminnäkijälausunnot (hengissä selviytyneiden, syyllisien ja sivullisten) sekä miehityksen alla olleiden valtioiden tilastollinen kirjanpito."
Tätä emme todellakaan kaipaa Suomeen. Ruotsissa ei osat erottaa Israelia ja juutalaisia toisistaan. Aina kun Lähi-Idässä paukkuu, Ruotsissa lisääntyy antisemitismi.
”Hat mot allt judiskt ökar”
I takt med att kriget i Gaza fortsätter upplever judar i Sverige att hatet mot dem och allt som är förknippat med det judiska ökar. Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, drar paralleller mellan dagens Sverige och 1930-talet.
1 augusti 2014 kl 07:42, uppdaterad: 1 augusti 2014 kl 09:05
När en man, som är medlem i judiska församlingen i Stockholm, kom hem till sin lägenhet på Södermalm i Stockholm för några dagar sedan hade någon slitit ner och trampat sönder den lilla bönekapsel (en judisk symbol som sätts på dörrposten, reds anm.) som han spikat upp.
En judisk familj fick nyligen hakkors klottrade på väggen till hyresfastigheten där de bor och ägg kastade mot sina fönster. Och när kriget i Gaza bröt ut för ett par veckor sedan fick judiska församlingen i Stockholm ta emot bombhot.
Det är några tecken på ökad antisemitism de senaste veckorna som Lena Posner-Körösi, ordförande i Judiska centralrådet, kan räkna upp.
– Unga människor får höra att de är jävla judar och mördare, det är nästan vardagsmat, säger hon.
Unga människor får höra att de är jävla judar och mördare, det är nästan vardagsmat.
Lena Posner-Körösi
Varje gång en konflikt blossar upp i Mellanöstern får det återverkningar på judar i Sverige. Men den här gången upplever Lena Posner-Körösi att det är värre än vanligt.
– Det är otvetydigt så. Ett tecken är att man använder ordet judar och ger sig på allt som är förknippat med det judiska - inte Israel. Det är den stora och tydliga skillnaden som märks nu, säger hon.
Inte enbart den judiska gruppen märker av konflikten. Även muslimer i Sverige får ta emot hat, enligt Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet.
Han tror att konflikten används som ett argument för att uttrycka både islamofoba och antisemitiska åsikter, men att den inte är grunden till hatet.
– Oavsett om de här människorna är högerextrema sionister eller arabiska antisemiter så använder de den som ett slagträ för att sprida sitt hat, säger han.
Trots det har polisen, i varken Stockholm, Malmö eller Göteborg, märkt av någon nämnvärd ökning av antalet anmälda hatbrott. Även om mörkertalet antas vara stort.
I Malmö inrättade polisen 2012 en särskild grupp som enbart arbetar med hatbrott.
– Jag hade nog räknat med att det skulle bli fler anmälningar i och med Gaza-kriget. Men än så länge har vi inte sett det. Men därmed inte sagt att det inte händer något, jag märker det både i sociala forum och genom samtal med en del av den judiska befolkningen här, säger Thomas Bull, som leder hatbrottsgruppen.
Han berättar att judarna i Malmö känner en stor osäkerhet och oro.
– De upplever att det riktas ett hat mot dem över det som händer där nere, även om de inte kan påverka eller har med det att göra.
Det hatet blev tydligt inte minst på S-ledaren Stefan Löfvens Facebooksida. När han skrev ett inlägg om konflikten tidigare i somras fylldes kommentarfältet snart med antisemitiska kommentarer från folk som bland annat önskade Hitler tillbaka.
Inlägget är borttaget, men innan dess hann Svenska kommittén mot antisemitism dokumentera kommentarerna.
– Judar i Sverige, och i andra länder ska jag tillägga, får ta ansvar för vad ett annat land gör. Det är fullkomligt absurt. Det här menar jag visar att det finns latenta antisemitiska strömningar i Sverige hela tiden. Nu ser vi dem komma till ytan, säger kommitténs ordförande Willy Silberstein.
Han efterlyser reaktioner från den antirasistiska rörelsen i Sverige.
– Jag skulle vilja höra andra röster än judiska som står upp och säger att det judehat vi ser inte är okej, jag tycker att det är oroande tyst på många håll.
– Jag vet många människor i Sverige i dag som är rädda att visa att de är judar. En del som normalt går med Davidsstjärna i halsen eller i kippa vågar inte göra det. Det är bilder vi vant oss vid i historieböcker om 1930-talet, men vi ser en hel del paralleller i Sverige år 2014, säger han.
