Hanna Smith yllättää jälleen positiivisesti. Tällä kertaa päivän Höplässä jossa hänellä on yhteinen kirjoitus Jarno Limnellin kannsa:
Venäjä tulee yllättämään, mitä me teemme? Kirjoittajat kehottavat Suomea varautumaan myös siltä varalta, ettei Venäjä pyri tai pääse tavoitteisiinsa rauhanomaisin keinoin.
Man försöker med andra ord nå politiska mål utan våld. Det är inte heller helt uteslutet att man på detta sätt förbereder en riktig militär aktion.
"Europeiska unionen är mycket viktigt och Finland behöver vara ännu mer aktivt där.
Men vi behöver också samarbeta med Nato, och helst sitta vid samma bord som de övriga medlemmarna. Ett finländskt Natomedlemskap är den sista länken som behövs för att vi ska vara en fullödig del av västvärlden.
Man kan alltid hoppas på det bästa men måste ändå förbereda sig på det värsta."
Euroopan unioni on erottäin tärkä ja Suomen on oltava siinä vieläkin aktiivisempi.
Mutta meidän on myös tehtävä yhteistyötä Naton kanssa ja mieluiten istuttava samassa pöydässä muiden jäsenten kanssa. Suomen Nato-jäsenyys on viimeinen lenkki joka tarvitaan, jotta olisimme läntisen maailman täysvaltainen jäsen.
Aina voi toivoa parasta, mutta silti on varauduttava myös pahimman varalle.
http://www.uusisuomi.fi/kotimaa/797...-varauduttava-pahimpaan#.VRfOVs_Reoo.facebook
http://hbl.fi/opinion/kommentar/2015-03-29/743131/ryssland-kommer-att-overraska-vad-gor-vi
Ryssland kommer att överraska, vad gör vi?
Foto: EPA/Anatoli Maltsev
Publicerad: 29.03.2015 13.01 • Uppdaterad: 29.03.2015 13.02
Ryssland är ett fascinerande land. Man vet aldrig vad som kommer att hända. De flesta har en åsikt om Ryssland, om hurdant land Ryssland är och vad ryssarna tycker och tänker. Vi finländare följer noggrant med vad medierna skriver om Ryssland. Ändå förstår vi inte alltid vår östra granne och moder Ryssland lyckas överraska oss gång på gång.
Det är nu ett år sedan Ryssland annekterade Krimhalvön. En rad händelser följde på varandra och västvärlden fylldes av misstro. Ryssland talade inte sanning när det gällde de gröna män som invaderade Krimhalvön, samtidigt annekterades halvön strax därefter och östra Ukraina skakades av oroligheter.
Informationen om vad som hände var en helt annan i de ryska medierna än i västvärldens medier. Steg för steg försvårades konflikten. Människor dödades. Ukraina hotades som självständig stat och är fortsatt hotat. Ryssland förnekade att landet var delaktigt i oroligheterna.
Utan Ryssland är det ändå omöjligt att få till stånd vapenvila i östra Ukraina. Utan Ryssland som förhandlare var det svårt att veta vad separatisterna i östra Ukraina ville och dessutom finns det en mängd indicier på att ryska trupper faktiskt är involverade i östra Ukraina.
Mindre än en månad efter att centralmakten i Kiev kollapsade blev Krimhalvön en del av Ryssland.
Ryssland hade med andra ord än en gång överraskat och det på flera olika sätt. Landet bröt mot internationell lag och mot avtal som landet slutit med Ukraina. Ryssland ljög för västvärldens ledare, utmanade det västerländska perspektivet om vem som hade börjat kriget och varför, och använde dessutom sin militära makt på ett sätt som västvärlden inte upplevt på länge.
Begreppet hybridkrigföring myntades. Men faktum är att hybridkrigföring inte är något nytt. Metoderna som Ryssland använder är nämligen inte helt nya. Ändå verkar Rysslands skickliga sätt att bedriva hybridkrigföring överraska västvärlden. Kombinationen av snabbt och bestämt beslutsfattande åtföljt av snabbt verkställande i kombination med sättet att också använda icke-militära medel har nu tvingats oss i väst att omvärdera vad krig kan vara i dagens läge. Och framför allt hur vi kan förbereda oss för alla eventualiteter. Hot som vi trott hade försvunnit har nu återvänt till Europa men på ett nytt sätt.
Krig har alltid ett mål: att uppnå politiska ambitioner. Vi kan bara gissa oss till vilka ambitioner Ryssland har. Vi kan inte ens veta hur lång tid Putin tänker fortsätta som president. Men det vi vet är att Rysslands identitet som stormakt alltid har påverkat dess säkerhetspolitik, och så är det också i framtiden.
Det ser också ut som om Ryssland – med eller utan Putin – inte kommer att bli en rättsstat inom den närmaste framtiden, och inte heller kommer dess politik att basera sig på demokratiska institutioner. Därför är situationen nu inte tillfällig. Vi kommer länge att leva i en situation mellan krig och fred. Det betyder i sin tur att vi kommer att leva med olika typer av hybridkrigföring.
Begreppet krig kan inte längre förstås på traditionellt sätt. Särskild uppmärksamhet behöver fästas på åtgärder som med flit är ägnade att väcka oroligheter. Hur kan vi försvara oss mot information som förvränger sanningen? Hur kan vi försvara oss mot tolkningar om vem som har rätt till mänskliga rättigheter och vem som inte har det?
I Finland har vi redan sett hur försöken att påverka opinionen har ökat. Skräckpolitiken runt våra gränser har också ökat i och med att Ryssland visat sina militära muskler.
Till bilden hör dessutom att både traditionell underrättelseverksamhet och cyberspionage, insider-aktion samt strategisk förberedning har ökat. Sättet att använda icke-militära medel är omfattande. Syftet är att testa hur man kan påverka beslutsfattandet i olika stater och hur väl förberedda olika stater är på att skydda sig mot den här typen av angrepp. Man försöker med andra ord nå politiska mål utan våld. Det är inte heller helt uteslutet att man på detta sätt förbereder en riktig militär aktion.
Särskild tyngdpunkt borde läggas vid den digitala miljön. Hotbilderna har ökat och det har uppstått otaliga nya sätt att skada ett land på eftersom vi blir alltmer beroende av den digitala världen. Om den inte fungerar känner vi oss svaga. I värsta fall kan det betyda att en välplanerad cyberattack paralyserar hela vårt samhälle. Också i det här fallet utmanar Ryssland västvärlden.
Sättet som Ryssland på ett obemärkt sätt blandar soldater i separatistgrupper, argumenterar för rätten att skydda rysk befolkning på främmande mark och målar upp hotbilder är en form av krigföring med rötter som sträcker sig flera hundra år bakåt i tiden. Cyberattacker och desinformation i sociala medier är däremot nya verktyg i Rysslands säkerhetspolitiska verktygslåda.
Än så länge har dessa möjligheter inte använts fullt ut eller på allvar, om man bortser från händelserna i Ukraina. Så länge Ryssland uppnår sina politiska ambitioner utan dem finns det inget behov av att ta dem i bruk. Det är ändå viktigt att vi i Finland förbereder oss, om läget skulle förändras.
Historien har visat att den som lyckas överraska alltid har övertaget. Ryssland har många svagheter men landets förmåga att överraska västvärlden har många gånger gett landet styrka i de förhandlingar som följer på kriser.
På lång sikt har det dock ökat misstron mellan Ryssland och väst. Det enda vettiga är att jobba tillsammans, om säkerheten är byggd på hotbilder som kan aktiveras när som helst, på hemligheter och oklart beslutsfattande.
För Finland betyder det att man borde samarbeta med Ryssland på alla nivåer men först och främst med västvärlden. I det samarbetet utgör relationen till Sverige kärnan. Också samarbetet inom den
Europeiska unionen är mycket viktigt och Finland behöver vara ännu mer aktivt där.
Men vi behöver också samarbeta med Nato, och helst sitta vid samma bord som de övriga medlemmarna. Ett finländskt Natomedlemskap är den sista länken som behövs för att vi ska vara en fullödig del av västvärlden.
Man kan alltid hoppas på det bästa men måste ändå förbereda sig på det värsta.
Hanna Smith
är forskningsdoktor vid Alexanderinstitutet vid Helsingfors universitet
Jarno Limnéll
är doktor i krigsvetenskap och professor vid Aalto-universitetet
