http://www.hbl.fi/text/ledare/2011/3/17/w60544.php
Efter att projektet Nord Stream rotts i land satsar Ryssland på att trygga sina ekonomiska intressen i Arktis. Miljöaspekten spelar en underordnad roll.
Lärdomen från Nord Stream fungerar bra som modell för Arktis. Att Ryssland målmedvetet lobbade för att driva igenom Nord Stream är ingen nyhet.
Men enligt Wikileaks avslöjanden var den ryska ledningen fast besluten att till varje pris driva igenom projektet.
Varför Finland envist höll fast vid att Nord Stream enbart handlade om miljöpolitik, inte om säkerhet i ett bredare perspektiv, är och förblir en gåta. Enligt Sverige, Polen och Estland var gasledningen i högsta grad stormaktspolitik. Det är en åsikt man kan omfatta, i synnerhet då Rysslands beslut att stänga gaskranen till ledningen som går genom Ukraina, enligt Wikileaks handlade om att "bevisa" att Nord Stream behövs. Bottnen föll därmed ur den ryska förklaringen om omfattande gasstölder i Ukraina.
"Gas är politik och stora mängder gas är stormaktspolitik", uppges Ukrainas dåvarande president Viktor Jusjtjenko ha sagt.
Efter Wikileaks avslöjanden ligger det nära till hands att tro att Finland inte ville pressa den östra grannen. I synnerhet som förre statsministern Paavo Lipponen 2008 hade anställts som "konsult" (citationstecken i enlighet med Dagens Nyheters beskrivning 7.3) för Nord Stream. Läckorna avslöjar rysk skicklighet i att bygga upp ett nätverk av lobbare med uppgift att göra allt för att ge Nord Stream en EU-dimension. Det lyckades.
Men påståendet att Nord Stream handlar om ett Ryssland–EU-projekt haltar. Förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder och Rysslands dåvarande president Vladimir Putin stödde avtalet mellan ryska Gazprom och tyska Eon och BASF som slöts 2005. Först ett par år senare plockas nederländska Gasunie med i projektet.
Ryssland har sagt att gasledningen kommer att bevakas militärt. Rysslands – och dess militära – intressen handlar främst om att bevaka ryska ekonomiska intressen, gas och olja.
Därför är det ingen överraskning att Ryssland inrättar en arktisk brigad i Petsamo. Att den förläggs till en ort bara ett tiotal kilometer från Natolandet Norge handlar knappast om ökad spänning mellan Norge och Ryssland – det är inte länge sedan en gammal gränsdispyt mellan de två länderna löstes i sämja.
Den militära satsningen i norr handlar snarare om samma sak som projektet Nord Stream – ingenting ska få hindra Ryssland att utvinna gas och olja ur fälten i norr. Provborrningar ska göras av BP och Rosneft i Karahavet öster om Novaja Zemlja, i ett område som länge fungerat som avstjälpningsplats för radioaktivt avfall. Enligt Rosneft utgör de planerade provborrningarna ingen risk för strålning.
Borrning i arktiska vatten innebär stora risker. Köld och is, hårda stormar, mörker och tät dimma ställer speciella krav.
Följderna för faunan i det känsliga området måste beaktas. Därför har nya borrningar inte genomförts i Alaska sedan 2003. Kanada beslöt att avstå från borrningar ute till havs i Arktis tills landets energimyndighet sett över sina regler efter oljekatastrofen i Mexikanska golfen.
Det ryska parlamentet godkände 2008 en lagändring som tillåter Ministeriet för naturresurser att överföra områden ute till havs till statsägda oljebolag utan anbudsförfarande och utan en detaljerad översikt över följderna för miljön.
Ryssland är naturligtvis i sin fulla rätt att utnyttja olje- och gasresurser på sitt eget område. Men det behövs mer än politiska uttalanden för att övertyga omvärlden om att miljöaspekten tas på allvar.
Efter att projektet Nord Stream rotts i land satsar Ryssland på att trygga sina ekonomiska intressen i Arktis. Miljöaspekten spelar en underordnad roll.
Lärdomen från Nord Stream fungerar bra som modell för Arktis. Att Ryssland målmedvetet lobbade för att driva igenom Nord Stream är ingen nyhet.
Men enligt Wikileaks avslöjanden var den ryska ledningen fast besluten att till varje pris driva igenom projektet.
Varför Finland envist höll fast vid att Nord Stream enbart handlade om miljöpolitik, inte om säkerhet i ett bredare perspektiv, är och förblir en gåta. Enligt Sverige, Polen och Estland var gasledningen i högsta grad stormaktspolitik. Det är en åsikt man kan omfatta, i synnerhet då Rysslands beslut att stänga gaskranen till ledningen som går genom Ukraina, enligt Wikileaks handlade om att "bevisa" att Nord Stream behövs. Bottnen föll därmed ur den ryska förklaringen om omfattande gasstölder i Ukraina.
"Gas är politik och stora mängder gas är stormaktspolitik", uppges Ukrainas dåvarande president Viktor Jusjtjenko ha sagt.
Efter Wikileaks avslöjanden ligger det nära till hands att tro att Finland inte ville pressa den östra grannen. I synnerhet som förre statsministern Paavo Lipponen 2008 hade anställts som "konsult" (citationstecken i enlighet med Dagens Nyheters beskrivning 7.3) för Nord Stream. Läckorna avslöjar rysk skicklighet i att bygga upp ett nätverk av lobbare med uppgift att göra allt för att ge Nord Stream en EU-dimension. Det lyckades.
Men påståendet att Nord Stream handlar om ett Ryssland–EU-projekt haltar. Förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder och Rysslands dåvarande president Vladimir Putin stödde avtalet mellan ryska Gazprom och tyska Eon och BASF som slöts 2005. Först ett par år senare plockas nederländska Gasunie med i projektet.
Ryssland har sagt att gasledningen kommer att bevakas militärt. Rysslands – och dess militära – intressen handlar främst om att bevaka ryska ekonomiska intressen, gas och olja.
Därför är det ingen överraskning att Ryssland inrättar en arktisk brigad i Petsamo. Att den förläggs till en ort bara ett tiotal kilometer från Natolandet Norge handlar knappast om ökad spänning mellan Norge och Ryssland – det är inte länge sedan en gammal gränsdispyt mellan de två länderna löstes i sämja.
Den militära satsningen i norr handlar snarare om samma sak som projektet Nord Stream – ingenting ska få hindra Ryssland att utvinna gas och olja ur fälten i norr. Provborrningar ska göras av BP och Rosneft i Karahavet öster om Novaja Zemlja, i ett område som länge fungerat som avstjälpningsplats för radioaktivt avfall. Enligt Rosneft utgör de planerade provborrningarna ingen risk för strålning.
Borrning i arktiska vatten innebär stora risker. Köld och is, hårda stormar, mörker och tät dimma ställer speciella krav.
Följderna för faunan i det känsliga området måste beaktas. Därför har nya borrningar inte genomförts i Alaska sedan 2003. Kanada beslöt att avstå från borrningar ute till havs i Arktis tills landets energimyndighet sett över sina regler efter oljekatastrofen i Mexikanska golfen.
Det ryska parlamentet godkände 2008 en lagändring som tillåter Ministeriet för naturresurser att överföra områden ute till havs till statsägda oljebolag utan anbudsförfarande och utan en detaljerad översikt över följderna för miljön.
Ryssland är naturligtvis i sin fulla rätt att utnyttja olje- och gasresurser på sitt eget område. Men det behövs mer än politiska uttalanden för att övertyga omvärlden om att miljöaspekten tas på allvar.
